Funderat lite över livet i allmänhet när jag låg o försökte somna utan att lyckas.
Funderar på behandlingen på Kompassen o självskattningsformulären jag fyllde i. Det blev väldigt svart på vitt hur starkt mitt missbruk var. O det var ju hela meningen med övningen också :)
Sjönk väl också in att det är något man får jobba med hela livet. Det finns alltid ett destruktivt litet monster i bakhuvudet som vill ha näring och uppmärksamhet.
När jag varit "ren", usch det låter så hemskt, under längre perioder tidigare i mitt liv har jag alltid bara bytt verktyg. Inte ändrat mitt beteende. Har jag slutat med någonting destruktivt har jag alltid börjat med någonting annat för att fylla tomrummet. Och det är ganska lustigt hur många olika sätt ett tomrum kan fyllas på.
Det kan fyllas med tabletter, absinth, billiga cigaretter och samma skiva som spelas timma efter timma på repeat, med rakblad, stygn och blod, att sakta men säkert se kroppen försvinna och siffrorna på vågen minska.
Det kan även fyllas av andra människor. Har man tappat orken att ge näring till detdär monstret själv kan man låta någon annan göra det istället. Om det så är med handlingar och hårda ord eller med starka händer och blåmärken, så ger det just den näring detdär monstret vill åt.
Poängen är att man tillåter det, för det är bättre än bara tomrum.
.
Nu är jag inte rädd för tomrummet längre, och inte heller tystnaden. Allting måste inte fyllas, det kan få vara just tomt.
Jag är inte heller rädd för att må bra och att visa det. Och först och främst är jag inte längre rädd för livet.
.
.
.
.
.
.
