Jan. 12, 2011
publicerat i
Allmänt;
Jag är en tålmodig människa. För tålmodig. Jag sväljer mer än jag igentligen kan.
Nu börjar jag känna mig en aning apatisk.
Men apati, måste det vara någonting negativt?
Jag är en kännslomänniska, som villigt ger mitt allt för en annan människa. Jag börjar nu inse att livet inte fungerar så. Du är dig själv närmast, och du kommer alltid att behöva slåss för ditt eget välbefinnande, din egen existens. Det låter bittert och hemskt, men sänk aldrig garden.
Det har jag fått lära mig under dessa 24 år.
Vid vissa tillfällen önskar jag att jag var en "vanlig" 24-åring, som inte gått igenom det jag gjort på dessa respektive korta år. Jag har hunnit med många år av missbruk i många former, ätstörningar, skurit mig i många år, förhållanden där jag blivit både psykiskt o fysisk misshandlad, och jag har tillbringat allt för många timmar inom psykets aprikosfärgade väggar.
Men konstigt nog känner jag mig starkare för varje år. Ja nästan varje år.
Jag har så mycket kärlek, tillgivenhet och trohet att ge. Men det verkar inte som om det är någonting någon i mitt liv är intresserad av.
Imorgon kollar jag på en ny lägenhet. Kvittar hur den ser ut, jag tar den. Då har jag något som är bara mitt.
Love/Cim
.
<3