Så nu kommer vi att träna, träna och åter träna på kontakter med främmande människor och han ska få lära sig att jag inte bara är "hans".
Just nu känner jag mig ganska deppig, ärligt talat..
Känner väl mest för att lägga mig på soffan och tröstäta godis och det tänker jag faktiskt göra också. Är mina impulser inte mer destruktiva än så, så har jag nog rätt att leva ut dom ibland. Right?
Men jag vet ju även vad denna svacka beror på för en gångs skull och jag var ganska väl förberedd.. Så det är bara att fortsätta kämpa på! Tillslut kommer det att vara värt slitet, det tror jag på stenhårt som ett genomgående tema i livet :)