Jag ber om ursäkt för att bloggen fått ligga och samla damm på hyllan en tid nu. Men jag har fått prioritera den lilla ork och kraft jag har till att ta hand om Dexter, och till viss del mig själv om det finns något kvar till det. Jag har kommit till en punkt då jag känner mig uppgiven och min ork försvinner mer för varje dag. Min uppgivenhet grundar sig i att jag tagit alla prover, tester som vården erbjudit mig, utan att hitta felet. Än. Jag känner min kropp och jag känner att någonting är på tok. Jag vet att någonting är fel och jag tänker inte ge mig innan det har lokaliserats. Det började ju redan i februari i år, men nu blir jag bara sämre och sämre.
De senaste månaderna har jag knappt kunnat ta mig ur sängen på morgonen. Och ibland får jag helt enkelt ligga kvar fram till eftermiddagen. Vissa dagar klarar jag inte ens att ta en dusch, för jag orkar inte stå upp så många minuter. Jag klarar i stort sett ingenting, livet har stannat upp. Jag har ödslat tillräckligt med tid av mitt liv genom åren med psykiskt dåligt mående, år i dimma skapat av tunga psykofarmaka och år med mental koma av missbruk. Men efter det lärde jag mig att älska livet, och att leva det. Och det kan jag inte nu. Jag vill, nej jag kräver mitt liv tillbaka och jag ska kämpa mig blodig för att få det! Jag är dock så oerhört tacksam för att jag har människor runt mig som stöttar och tror på mig, och kommer att hjälpa mig slåss för min rätt att bli frisk, när jag inte orkar längre. Mamma, Gro och Katrin, ni är guld värda ♥
Men nej, jag har inte gett upp. Jag har ju bara börjat kampen.
Jag har inte glömt alla era frågor ni ställde i frågestunden såklart ;) Dom publiceras här under morgondagen!
<3