Citasha

Nu har jag och bloggen haft ett ganska långvarit uppehåll och jag känner att det är dags återgå till vårt tidigare förhållande. Varför jag pausat undrar kanske en del? Det råkade bara bli så och med tanke på att jag bloggat ganska flitigt sedan 2007 på den här och min tidigare så sinade orken och inspirationen, men som nu verkar ha återvänt igen :) Sedan har jag mått ännu sämre i slutet av förra året vilket också gjorde att jag inte orkade. Gällande mitt mående så har det som sagt inte varit något vidare över huvud taget föregående år, fysiskt alltså. Psykiskt har det varit helt okej och de gånger jag "dalat" berodde nog också mycket på den fysiska biten. Hur som helst så har jag haft betydligt fler bra dagar de sista veckorna och jag anstränger mig för att inte bli för deppig när de dåliga kommer. Har även nyligen lagt om min kost och börjat träna igen vilket alltid förbättrar hur jag mår, både själsligt och kroppsligt. Och nej, ingen har kommit fram till vad felet är än, men jag ska inom närmsta tiden besöka en specialist inom sjukdomar som "inte finns", alltså kroniskt trötthetssyndrom och liknande och kanske ger det något.

Nu har min lilla kille varit här hos mig och i Sverige i lite drygt ett år. Tiden har gått väldigt snabbt men det känns också som om han varit hos mig i flera, flera år. Tänker tillbaka och läser allt jag skrev om honom i början och inser hur mycket han har växt i sitt beteende och hur trygg han blivit. Han är fortfarande osäker för många främlingar vid första mötet, och speciellt utomhus om någon kommer för nära eller för hastigt på. Men jag är ju också väldigt väl medveten om det här och har alltid stenkoll på omgivningen och kan läsa av hans kroppsspråk väldigt väl. Tyvärr finns det många ignoranta människor som bara kan försöka klappa honom utan att först fråga om lov. Det gör mig vansinnig och det låter jag dom veta också. Skulle det mot förmodan hända någonting så blir det ju jag och min hund som får lida för det i slutänden även om det var någon annan som agerade fel. Jag har svårt att tro att dessa människor hade gått fram på samma sätt till en främmande Rottweiler, Schäfer eller Pitbull tex som ses som de "farliga" "agressiva" raserna. Konstigt nog har det bara varit vuxna som gjort det och barn frågar alltid innan. Hade ju förstått om det var tvärt om. Han har inte träffat så många små än men de han hälsat på har varit spännande och kul och han har velat busa. Dock låter jag inte barn jag inte känner och vet vilken hundvana de har gå fram. Men det är också ganska tryggt ibland då han vaktar mig väl när vi ofta går kvälls och nattetid i området och det ju är ganska gott om missbrukare, langning, bråk och småkriminella typer i krokarna. 
Men som sagt, Dexter har utvecklats väldigt mycket och alla i min umgängeskrets som han lärt sig vara trygg med får liksom jag se den kelsjuka, roliga, livsglada förväxta knähund som han verkligen är :) Gro, Katrin, mamma och pappa är absoluta favoriterna och då glömmer han snabbt mamma bort mig ;) Att besöka Katrin är ju såklart extra roligt då han har bästa vännen Saga, nytillskottet Lilleman och gammeltanten Julia där. Hundar är med andra ord nästan aldrig några problem att introducera annat än vissa dominanta hanar. Jag tror att han trivs ganska bra med livet som hund i Sverige och nu till våren kommer vi även att börja lydnadsträna, vilket kan behövas då han har ganska selektiv hörsel ;)

När vi skålade in det kommande året på nyår bestämde jag att 2013 skulle bli "mitt" år och kicka 2012´s ass. Och so far pretty good :) Jag tänker se till att det fortsätter så också och har lite tankar om vad som ska hjälpa mig med det. Bland annat kommer jag att prova på DBT (dialektisk beteendeterapi) för att se om det kan vara någonting för mig i syfte att utvecklas tankemässigt och lära mig hantera mitt mående bättre. Ska bli väldigt intressant om inte annat.
Och idag är även ett datum att fira lite för mig, vilket läsning ur gamla dagböcker påminnde mig om. Det är nämligen exakt fyra år sedan som jag tog beslutet att jag inte längre ville leva mitt liv med missbruk som min vardag och livsval. Första gången jag helt ärligt inte ville fortsätta vilket jag tidigare bara sa till min omgivning, och ibland försökte intala mig själv också. Vägen har varit mer än tuff och jag har misslyckats flertalet gånger längs den också, det står jag för, men aldrig någon gång gjort det utan ånger därefter. Tidigare ångrade jag inte en tablett jag svalde, bara att de tog slut. Och min ordinerade medicinlista och mängd har också ändrats ordentligt sedan idag fyra år tidigare. Då åt jag 10 olika preparat, flera gånger per dygn och ca 20 piller, en mindre måltid. Alltså utöver det jag också missbrukade, då vet jag inte vad antalet skulle ligga på. I dagsläget tar jag antidepressivt samt Concerta för ADHD:n en gång per dag och sömnmedicin periodvis när sömnen blir för dålig. Så ja, jag har kommit ganska långt och är så glad för att jag tog det där beslutet. Annars hade jag med största sannorlikhet inte suttit här nu.