Det är skönt att skriva av sig. Därför gör jag det.
På tal om ingenting, när jag var påväg hem i tisdags kom en lite spenslig farbror linkandes med sin lilla käpp några meter längre fram. När han skulle runda en rabatt lite för fort såg jag vad som komma skulle men hann inte fram. Lille farbrorn gjorde en piruett följt av en djupdykning ner i asfalten, men huvudet först.
Jag sprang fram o tänkte att "det här gick inte väl". Och det gjorde det inte heller. Han hade skrapat upp halva ansiktet mot asfalten, huden hängde i bitar o blodet forsade. Jag fick fram ett par näsdukar åt honom o en man kom o hjälpte mig att lyfta upp honom.
Vi hjälpte honom in i hans lägenhet o ringde ambulans som inte kom eftersom han själv inte ville det. Jag tyckte väl inte riktigt att han var i stånd till att avgöra detta.
Men det var ingen risk för hans liv, men ont kommer han att ha. Hans granne skulle komma o titta till honom senare.
Mer kunde vi inte göra. Men det är lite konstigt att det ska vara så svårt att få tag i en ambulans när det faktiskt är något så känsligt som huvudet som blivit skadat.
Har en ångest som gör sig påmind hela tiden. Och jag tillåter den. Den har rätt att vara där för en gångs skull.
Råttorna som klöser i bröstet, får helt enkelt vara där, jag ger dem tillåtelse.
På måndag börjar en ny kurs, Medicinsk grundkurs. Jag är peppad som bara den.
.
Ångesten har nog ett syfte ibland.