Citasha

Ångesten river o sliter i mig o jag vet att jag inte borde vara ensam just nu. Men det är jag.
Alla har något bättre för sig och jag känner mig som vanligt som tredje hjulet (vilket jag också tydligen är) eller något som alla andra är så illa tvugna att dras med.
Jag har iaf Ozzy, som är ganska söt när han sover, o mycket alkohol. Tänker dränka ångesten i det tills det inte finns någon möjlighet för den att få plats i kroppen.
Haft ångest hela dagen, men nu står jag snart inte ut längre. Har insett att jag är jävligt ensam, jag har knappt några vänner kvar.

Jag hatar, o fruktar denhär känslan. När man kämpar för att ta nästa andetag, när det känns som råttor som klöser i bröstet. Det enda jag vill är att krypa upp i någons famn o att någon ska säga att det går över snart och andra fina ord.
Jag vet ju det, men jag vill höra orden.
Men här finns inga öppna armar, här finns bara jag, det för mig monotona ljudet från teven och den tjocka, kvävande, kolsvarta ångesten.

Jag försöker ta ett andetag i taget. Kanske tar jag mig in till stan o super upp mina sista slantar, dansar maniskt och hoppas på att sluta känna.
Eller så gömmer jag mig under täcket tills morgondagen kommer o hoppas att jag vaknar som någon annan.

Funderar på att ringa till Ida. Hon finns alltid där och förstår mig. Från första stunden där när vi satt och rökte utanför Agneberg första dagen i skolan. Då tror jag att vi knöt vårat band:)
Du kommer alltid att vara en av mina absolut bästa vänner, trots att vi ses allt för sällan!
Fina lilla Ida, vad jag saknar dig :( Måste bli ändring på dethär!!


Funderar på om jag borde gå en långromenad i regnet. Ta med iPoden o bara stänga av allt. Eller ta några sömntabletter o försöka sova bort skiten.
Jag vet inte.
När det blir såhär slungas jag direkt tillbaka till dåtiden. När det var en plåga att gå upp på morgonen o jag önskade mest av allt varje natt att jag skulle somna för att inte vakna mer.
Jag vet dock hur långt jag har kommit, men just nu känns det som jag blivit teleporterad right back to that time.
Så jag återgår till att lyssna på diskmaskinen brummande, svälja tårarna o dricka min drink.
Men jag är hårdhudad som tio jävla elefanter, så ni behöver inte oroa er. I´ll be back, in time.

Önskar bara att min älskling var här nu. Men nej. Jag är van vid att klara mig själv.



Vad brukar ni göra när ni har ångest?











.